Det händer otroligt mycket inom travsporten över tid, och utvecklingen är både fascinerande och imponerande. Inför det kommande Elitloppet läser jag att den tyske hästen Permit vann det allra första Elitloppet 1952 med segertiden 1.17.3. Det känns som en evighet sedan när man jämför med fjolårets vinnare, Horsy Dream, som satte ett nytt löpningsrekord på 1.08.0. Tiden från 1952 påminner nästan mer om de prestationer vi ser i dagens Elitkampen för kallblod än om de moderna Elitloppstiderna. Det är verkligen en påminnelse om hur mycket sporten har utvecklats på både teknik- och träningsfronten.
Även under den tid jag själv följt travsporten har förändringarna varit enorma. Jag hade en vän – det är alltid en vän – som på 1990-talet ägde en av Sveriges bästa unghästar. Alla på stallbacken ville vara hans kompis. Det året hans häst deltog i Sprintermästaren avgjordes loppet med segertiden 1.12.1, vilket då ansågs vara otroligt snabbt. Men om vi spolar fram ungefär tjugo år, vann Uncle Lasse samma lopp på 1.09.3. Sedan dess har vinnare med tider under 1.10 blivit vanligare, och ytterligare tre sådana prestationer har noterats. Det är nästan svårt att greppa hur mycket snabbare hästarna blivit på relativt kort tid.
I Svensk Uppfödningslöpning för tvååringar 2024 sattes ett nytt rekord, i ett av uttagningsloppen, som verkligen fick hela travvärlden att häpna. Eyeofthetiger visade både råstyrka och snabbhet när han öppnade vasst från sitt åttondespår, avancerade via fjärdespår i första sväng och trots en tuff väg fram till ledningen aldrig tycktes mattas. När fältet nådde sista sväng lämnade han helt enkelt motståndet bakom sig och försvann i en överlägsen seger på tiden 1.12,0 – ett nytt svenskt rekord för tvååringar. En sådan prestation hade varit otänkbar för några decennier sedan.
Hästarna är idag inte bara snabbare, de är också betydligt starkare och uthålligare än för trettio år sedan. Förr var det ofta så att en första sväng i tredjespår innebar att hästen inte längre hade en chans att vinna. Idag ser vi däremot hästar som inte bara klarar av långa lopp i spåren utan till och med går segrande ur dem. Förändringen är påtaglig och visar hur mycket både avel och träningsmetoder har förbättrats.
Jag hade en vän – ja, det är alltid en vän – som en gång spelade V75 och inför den sista avdelningen hade alla rätt. Den sista avdelningen var helgarderad, och han hoppades innerligt på en riktig skräll. När favorithästen fick trava hela sista varvet i tredjespår kände han sig säker på att favoriten inte skulle vinna. Men till allas förvåning lyckades favoriten ändå få nosen först precis på mållinjen. Ingen kunde riktigt förstå hur det gick till. Sådana prestationer var extremt ovanliga förr i tiden, men idag är det snarare regel än undantag att kuskar inte drar sig för att ge sina hästar tuffa lopp. De vet att hästarna klarar det, och det är en av många faktorer som gör dagens travsport så spännande att följa. Det är ordentlig fart och fläkt i loppen emellanåt med fantastiska prestationer. Jag undrar vem som blir först under 1.08 i Elitloppet.
Marcus Nilsson