Till en början var travet ett irritationsmoment. Sportspegeln var mitt favoritprogram på TV, och mitt i all spännande sport kom ett inslag från helgens V65-omgång. Så tråkigt med hästar som sprang runt en oval bana! Om det åtminstone hade varit som hästkapplöpningarna på Circus Maximus i antikens Rom, då kanske det hade varit ett acceptabelt inslag i sportvärlden, men detta…
Min första riktiga kontakt med hästsporten var när min syster flyttade till Norge för att arbeta med hästar på Övrevoll, galoppbanan i Oslo. Tillbaka i Sverige fanns en idé om att börja träna travhästar, och jag var med på det. Det blev några egna uppfödningar och många resor med hästtransport. Jag skaffade en video med legendaren Sören Nordin om unghästträning, läste böcker och insåg snart att travhästar är exceptionella idrottare med unika talanger. När man börjar räkna kilometertider, klocka mellantider, förstå positionernas betydelse och de taktiska dragen i loppen förändras allt. Plötsligt blev fantastiska prestationer och skickliga kuskinsatser lätta att förstå och uppskatta.
På den tiden intresserade jag mig bara för sporten. Sedan lärde jag känna en förmögen affärsman med stambord i restaurang Pegasus på Åby. Under en period kunde han inte köra bil, och jag blev chaufför. Han kunde inte heller ta sig bekvämt till spelluckan när det var dags att lägga ett spel utan gav mig sedelbunten :
– Vinnare på nummer 5, sade han knappt hörbart. Jag gick till spelluckan, lämnade fram pengarna och upprepade: – Vinnare på nummer 5! På den tiden fanns inga hemsidor eller appar för att spela – allt gjordes med kontanter. Cash was King!
En regnig höstkväll fick jag ännu en sedelbunt och ett mumlande: –
8 – 8 på dagens dubbel… Och När Peter Untersteiner kom flygande längst ut i banan i ösregnet med nummer 8 på vojlocken och precis hann fram i sista steget, blev det vinst. Jag gick till spelluckan för att lösa in bongen och låtsades som att det var mitt spel. 3000 kronor på en rak dubbel gånger 80.
– Jag kommer ut till bordet, sa mannen i luckan och dök upp med en check på drygt 240 000 kronor. Då minns jag att jag tänkte, ”det där med trav och spel kanske man borde fördjupa sig i…”
Det började dock inte så bra. Ett av mina första spel var en vinnare till 40 gånger som inte vann utan nöjde sig med en andraplats på målfoto. Sedan hade jag en V5-rad där min spik rusade nerför upploppet men återigen slutade tvåa efter målfoto. Det första målfotot räckte inte utan ett förstorat målfoto krävdes för att utse vinnaren. Min häst dömdes som tvåa! Tråkigt, eftersom en seger hade gett mig en V-femma värd 125 000 kronor…
La vie est dure, som de säger i Frankrike. Livet är hårt, i såväl sporten som spelet. Nuförtiden kan jag inte avgöra vad som lockar mest av dem två. För mig är det hårt i mål, som heter. Det behövs ett målfoto för att avgöra den saken.
Marcus Nilsson