Jag kallar mig själv spelexpert. Det är lite jobbigt för en i vanliga fall ödmjuk person som länge lidit under Jantelagen. Men, alla andra verkar ju vara experter, så varför inte även jag. Särskilt jobbigt är det när sista avdelningen gått i mål och man står där med tre rätt. Då är jag helt säker på att jag skrivit min sista krönika med travtips. Aldrig mer, tänker jag. Men så kommer jag att tänka på experterna som syns i TV4 efter att ha spikat och följt med i korsdraget redan i första avdelningen. Inte roligt, alltså…
Trav är verkligen en utmaning ibland. Det är så mycket som kan hända i ett travlopp att det ibland är helt omöjligt att överleva sju avdelningar. En vanlig lördag ligger det runt 25 miljoner kronor i sjurättspotten. När V75 senast avgjordes på Åby var det endast ett system som lyckades pricka in sju rätt och kammade ensam hem hela potten på 23 721 690 kronor. Den dagen hade 1 224 086 system lämnats in. Att sätta rätt rad var verkligen ”one in a million”. Andra lördagar, som vid V75-finalerna senast på Solvalla, har hela Sverige sju rätt och utdelningen landar på blygsamma 1 113 kronor.
Ni som följer mina krönikor med V75-tips vet att jag alltid lägger till följande rader :
”Som vanligt gäller det att invänta den sista informationen från stallbacken, innan man till sist bestämmer hur strecken skall sitta.”
En gång i tiden var jag noga med att alltid spela med statistiken som grund. Spår 5 bakom bilen vinner tre gånger så ofta som spår 8. Spår 1 i voltstart vinner tre gånger så ofta som spår 4. Spelfavoriten vinner 33 % av alla travlopp. Travets värld är full av statistik. Med åren har jag dock alltmer börjat förlita mig på stallbackens insikter för att avgöra var jag spikar, garderar eller streckar på. Tränarna och de som arbetar med hästarna har en otrolig fingertoppskänsla, och när man lärt sig att tolka deras utsagor, det är det svåra, är det som att få bricka ett – kortaste vägen till mål.
Under senaste V75-finalerna på Solvalla var tanken att låsa den tredje avdelningen med Jackpot Mearas och Savastano. Savastano verkade vara inne i en fas där han blev bättre för varje start och med styrkan som sin främsta egenskap, och Jackpot Mearas var inte som bäst i starten innan på Åby, då han var spelad till 1,29 i vinnarodds, men slutade tvåa. Så hörde jag Maria Törnqvist från stallbacken.
Reportern: Tror du de (tänk Savastano) kan ta ned Jackpot Mearas från utvändigt?
Maria: Nej!
Ett snabbt, kort svar. Sedan vände hon demonstrativt blicken ut mot banan. Hennes kroppsspråk sa allt: ”ni behöver inte ställa några mer frågor om det, ni behöver inte omformulera frågan, inte leta efter nyanser, ta nästa fråga istället.”
Maria Törnqvist var så säker på sin sak – om Jackpot kommer till ledningen, vinner han det här. Och eftersom det var garanti (jag vet att det inte finns några garantier i trav!) på ledningen så blev det spik på Jackpot Mearas. Ett streck istället för två och ett helt annat V75-system.
Senast i V75 på Bollnäs räknade jag Gulddivisionen som ett tvåhästarslopp. Castor the Star som spetsbud och Borups Victory som klar för Elitloppet. Så hördes Daniel Wäjersten från stallbacken.
– Det är årsdebut (vi vet det), ringrost (vi fattar det), ingen toppform (klart det inte är). Sedan säger han det som verkligen är intressant: – Det blir skor runt om, han är inte i tillräckligt bra form för att tävla barfota. Ok, då förstår vi. Formen är verkligen lååångt, långt borta. Spik på Castor!
Det gäller så klart att lyssna med viss eftertanke. Ingen tränare vill lämna ut detaljer om form eller taktik som kan tänkas gynna konkurrenterna. Eventuella svagheter berättar de inte heller om. Det är också svårt för en tränare att alltid tro och tänka rätt om hästens form. Ibland blir även tränarna genuint överraskade, positivt eller negativt, av hästarnas prestationer. Att lyssna till de sista orden från stallbacken, och eventuellt göra sena ändringar i systemet, är dock obligatoriskt. Allt annat är oseriöst.
Marcus Nilsson, Tipster